Idag har vi tagit farväl av min moster, som alltför tidigt fick lämna oss. Kvar finns bara minnet av en härlig person, en snäll, omtänksam, vänlig själ som alltid satte andra framför sitt eget behov. Har endast varma minnen kvar och så kommer det att förbli. En riktig förebild att minnas!

Sorgbuketten ville jag göra själva, tyckte det blev mer personligt. Jag minns att jag som liten varit med i min mosters trädgårdsland och beundrade redan som liten alla fina blommor i hennes trädgård. Jag minns stenpartiväxterna bland de stora stenarna i entrén. Jag minns att hon ofta var ute och skötte om sin trädgård uppe på berget och att hon hade ett stort intresse för växter. Kanske det var just därför det betydde så mycket att binda ihop buketten. Tänkte på alla minnen från barndomen. Valde att göra en ganska vintrig och vit bukett, med tanke på julen och snön där ute. Vita nejlikor och prärieklockor tillsammans med vaxblommor, brudslöja och barrväxter.

Begravningar är så otroligt ledsamma, undrar var alla tårar kommer ifrån. Ögonen känns ännu helt konstiga och torra efter alla tårar. Men det är inget man kan undvika, de bara kommer. Ibland undrar jag om begravningar är nödvändiga, kunde man ändra på traditionen. Men precis som min gumor sa igår, så är det ett sätt att minnas och ta ett sista farväl. Ett sätt att minnas allt det fina. Det blir så konkret och kanske man på nåt konstigt sätt samlar kraft att fortsätta framåt och acceptera livets realitet.

Vila i frid, en själ säger aldrig farväl

-malin-